Herpes I Ögat
Konsulten och sveket (1999) Star Wars: episod I – det mörka hotet (1999) Glasblåsarns barn (1998) Ernst Billgrens Kontakt (1998) Sista kontraktet (1998) Den siste yankeen (1997) Larmar och gör sig till (1997) Enskilda samtal (1996) Jerusalem (1996) En nämndemans död (1995) Minns Ni? (1993) Den goda viljan (1992) Saras ande (1990) 7 maj 1945 (1989) Den döende dandyn (1989) Vildanden (1989) Ägget (1987) Ormens väg på hälleberget (1986) Den tragiska historien om Hamlet – prins av Danmark (1985) Blomsterbudet (1984) Hur ska det gå för Pettersson? (1984) Alfred Nobel – Mr.
Om detta handlar Hjalmar Söderbergs roman från 1912, följsamt filmatiserad av norska Anja Breien, med atmosfärrika fin de siècle-bilder av Erling Thurmann-Andersen. Lydia och Arvid möts och skiljs och sviker och bedrar. Flickor ska spara sig, men män ska väl leva en liten smula innan de fastnar? Den erfarna Hans Alfredson bjuder Arvid på absint på Rydberg, och kommenterar fröknarna som går förbi på gatan. "Dagmar Randel... kanske lite för nedflörtad redan... " Hon ska bli Arvids hustru. På redaktionen har han fått syn på Lydias förlovningsannons och sprungit ut för att kräkas. Ernst Günter spelar Dagmars osentimentala far, fantastisk i scenen där han bankar sin blivande svärson i ryggen och frågar om han vill se hans ordnar. "Tror du att du och jag skulle kunna göra oss en liten värld för oss själva? " frågar Lydia när de står under stjärnorna. "Vi får väl försöka", svarar Arvid. Får väl försöka. Allt hopp är ute innan de ens börjat, och hon vet det. Men in i det sista är det hon som försöker.
Gift kvinna bedrar sin gifta älskare i följsam filmatisering av Hjalmar Söderbergs odödliga kärlekshistoria. Spelfilm År: 1977 Regissör: Anja Breien Skådespelare: Lil Terselius, Stefan Ekman, Allan Edwall, Hans Alfredson Längd: 100 min Åldersgräns: Tillåten från 11 år Den digitaliserade filmen är deponerad av Nasjonalbiblioteket i Norge. Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution. Året är 1897, och Arvid och Lydia ser upp mot natthimlen. De är unga och har kysst varandra i hemlighet, och nu frågar hon om en stjärna är Aftonstjärnan. Han svarar att den heter Capella. "Capella... det är vackert. " "Ja, fast egentligen betyder det bara Geten" säger han. Hon borde ha tänkt sig för redan där. Allan Edwall, redaktionschef på tidningen där Arvid läser korrektur, vet att det inte hade spelat någon roll. "Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika lite sin hustru eller sin älskarinna, eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte! "
Filminspelningen påbörjades med Bergljót Árnadóttir i den kvinnliga huvudrollen men av olika orsaker fick Lil Terselius överta rollen och inspelningen börja om. [ 1] Filmen fick en Silver Hugo vid filmfestivalen i Chicago 1977. Lil Terselius fick 1977/78 en Guldbagge i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll.
Den allvarsamma leken är en roman av Hjalmar Söderberg (1869-1941). Boken utgavs första gången 1912. Jag har läst den i en nyutgåva från Albert Bonniers förlag 2011, med vacker omslagsillustration av Petra Börner. * * * Den allvarsamma leken gav Hjalmar Söderberg ett rykte som osedlig författare. Den tar sig nämligen an ett sådant antändligt ämne som otrohet, dock utan sliskiga longörer eller labyrinter av rosaskimrande romantik. Som alltid hos Söderberg är prosan rak, en aning stram. Handlingen rör sig kring Arvid Stjärnblom, en ung journalist, som i sin ungdom haft ett svärmeri för konstnärsdottern Lydia Stille. Det blev inte mycket av det hela då, och Stjärnblom kom mer eller mindre till sin egen förvåning att gifta sig med den vänliga och i honom förälskade Dagmar Randel, med vilken han också fick barn. Arvid och Lydia kommer dock att träffas tio år efter att de gled i från varandra under slutet av 1800-talet. Då är även Lydia gift och har barn. De två begynner en affär och Arvid lever ett dubbelliv under en lång tid.
StT (Robin Hood): "Man skulle vilja säga många vackra saker om denna nya Hjalmar Söderbergfilm, och man kan också säga dem med gott samvete ifall man förutskickar några allvarliga reservationer. För det första är filmen otvivelaktigt tråkig. För det andra är manuskriptet väl rapsodiskt, komplexen är ofta så korta att de slutar innan de börjat och musiken klipps av mitt i takten som av en hårdhänt sax. Detta ger filmen en ryckig prägel utan denna flytande, medryckande kontinuitet, som en film dock måste ha för att få med sig åskådarna. För det tredje förgrovas Söderberg onödigt på en del ställen, det som hos honom förblir outtalat -- och därför tjusar med sin mjukhet -- sägs här ut, ibland nästan bryskt. För det fjärde ställs Söderberg på huvudet i slutet. Att låta Lydia Stille förklara att hon inte begriper hur hon kunnat älska Arvid Stjärnblom är dock väl starkt. Men å andra sidan: för den som inte är Söderbergsspecialist ger dock filmen en hel del av sekelskiftes- och tiotalsstämning, något av 'hopplösa släkten', grå tristess, rotlöshet, flanörlidande.
Pernilla August började karriären som barnskådespelare i Vår Teaters verksamhet när hon var åtta år gammal. Under gymnasietiden tog teaterintresset överhanden och hon skolkade ofta från lektionerna för att i stället ägna sig åt teater. Hon filmdebuterade med en liten roll i Roy Anderssons Giliap (1975). När hon gått ut gymnasiet började hon arbeta med barn med funktionsvariationer men återupptog skådespelandet och kom in vid Scenskolan i Stockholm 1979. Medan hon fortfarande var elev där fick hon erbjudande att spela den halta barnflickan i Fanny och Alexander (Ingmar Bergman, 1982) vilket blev något av ett genombrott. Därefter har hon i tre filmer och TV-serier fått spela Bergmans filmiska mor, Den goda viljan (1992), Enskilda samtal (1996) och Larmar och gör sig till (1997). Efter examen 1982 var hon vid Folkteatern i Gävle (1983-1984) och blev engagerad vid Dramaten från 1985 och framåt. Hennes medverkan i Bergman-filmerna öppnade för internationell berömmelse och möjligheten till en utlandskarriär.
(1979) Charlotte Löwensköld (1979) Kristoffers hus (1979) Sverige åt svenskarna (1980) Outrage (1980) Tvingad att leva (1980) Who Pulled the Plug? (1981) The Sleep of Death (1981) Montenegro (1981) Hans-Christian och sällskapet (1981) Henrietta (1983) Historien om lilla och stora kanin (1983) Ronja Rövardotter (1984) Vargen (1984) Da Capo (1985) Bödeln och skökan (1986) Nattseilere (1986) Hud (1986) Ondskans år (1987) Venus 90 (1988) Oväder (1988) 1939 (1989) Bulan (1990) Kurt Olsson - filmen om mitt liv som mej själv (1990) Fasadklättraren (1991) Änglagård (1992) Drömmen om Rita (1993) Kan du vissla Johanna? (1994) Ti kniver i hjertet (1994) Kejsarn av Portugallien (1994) Germans (1996) Juloratoriet (1996) Harry och Sonja (1996) Rika barn leka bäst (1997) Den sidste viking (1997) Ogginoggen (1997) Stormen (1998) Forbudt for børn (1998) Järngänget (2000) Send mere slik (2001) Manden bag døren (2003) Midsommer (2003) Att sörja Linnea (2004) Unge Andersen (2005) Den som viskar (2006) Undskyld!
Stämningen kommer främst fram i Olof Widgrens utomordentliga tolkning av Arvid. " BLM (Georg Svensson): "Rune Carlsten har varit ytterst juste mot det litterära materialet och inte dristat sig att lägga till eller dra ifrån någonting nämnvärt. De klassiska replikerna kommer när och där de skall komma, fast det var ett missgrepp att i slutscenen låta Lydia i verkligheten uttala de ord som hon i boken endast säger i den självplågande Arvids fantasi. Salta visdomsord sägs med äkta stockholmsaccent av Gösta Cederlund som Markel. Sakta, sakta, varsamt, varsamt glider bokens viktigare scener förbi, och de är väl nog så riktigt återgivna men utan större artisteri. Och försöket att ge tidston har stannat vid ansatser och stupar ibland på rena slarvfel. Varför ge Lydia till reslektyr på skärgårdsbåten en bok som handlar om striderna i Narvik 1940 och Arvid på hans kontinentresa en 'Buch der Lieder' i Jan förlags upplaga? Järnvägsvagnen som han stiger upp i är en stålvagn av modernaste konstruktion, men den farvälviftande Lydia är klädd i 1910 års mode.
Med tiden blir det dock klart för honom att Lydia inte är den ängel som han föreställer sig: hennes aptit begränsas inte blott till honom, utan till fler. Oförmögen att gå hårt tillrätta med henne, eftersom han ju själv levt i en lögn med sin hustru, spjälkas ändå Lydia och han isär fastän Dagmar på grund av ett oförsiktigt skickat brev från Lydia räknat ut hur det förhåller sig. Kännetecknande för Söderbergs skildring av intrigen är de mångfacetterade personbeskrivningarna. Arvid själv framstår som passiv: verkligheten drabbar honom, han agerar föga i den. Lydia är något annat än Dantes skimrande Beatrice: hon är en kvinna med lustar, en kvinna av kött och blod som ljuger lika lätt för honom som han själv för sin hustru. Den som är lite bekant med Söderbergs personliga biografi vet också att Söderberg i stor utsträckning skriver sitt eget liv. Han hade själv under en tid haft en affär med en kvinna som levde separerad från sin make, och som knöt an till flera litterära gestalter i sin omgivning.