Herpes I Ögat
Omläsning pågår av Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Det måste - Herre, min skapare, vad åren rusar! - vara minst femtio år sedan jag läste den första gången. Och då på originalspråket. Ingick i mitt hastigt påkomna läsa ikapp-projekt. Som så här i efterhand förefaller mig imponerande, om jag får säga det själv, med sin ambitionsnivå. Alla böcker, hiskeligt många, som snabbt skulle läsas. Måste läsas. Enligt min mening. Minst en bok om dagen. I många år skulle det komma att bli så. De pålästa kurskamrater jag mött första terminen på Uppsala Universitet, och som framkallat svårt mindervärdes- och bildningskomplex hos grabben från Bruket, skulle få sig en rejäl match. På världslitteraturen, bara! Sätt i gång! När jag nu läser om Mörkrets hjärta, svårt lägga bort den. Minns inte att den första gången fångade mig så med hull och hår. Tiden annorlunda, samhället som omsluter mig likaså. Man kliver ju inte ned i samma bok två gånger, för att travestera Herakleitos. Den mödosamma färden uppför den 180 (! )
Mycket att korrigera. Conrads blick är inte kolonisatörens. Inte den vite mannens. Inte överskylande. Hans blick är sanningens. Samma nakna blick som skulle behöva riktas mot det land där jag just nu lever. Och klarspråk talas om dess belägenhet. Farkosten kränger och tappar fart i den blågula floden. Hur länge till klarar sig den redan läckande skutan innan den bottenstöter och långsamt sjunker? Befälhavare saknas. Övergivit sin båt. Åter till boken! Bok: Joseph Conrad, Mörkets hjärta, Lindelöws, översättning av Einar Heckscher, den fenomenale